"Man blir väldigt ödmjuk inför att kroppen skapar ett nytt liv"

Redan från start var jag fast besluten om att jag skulle ta mina sprutor själv, så jag lärde mig att leva med sjukdomen från en väldigt tidig ålder. På den tiden var det sprutor och stick i fingret som gällde – en herrans massa stick i fingret. I många år hade jag svarta små pickar på varenda fingertopp. Eftersom jag var så liten blev det bara en naturlig del av livet och jag kommer egentligen inte ihåg hur det var innan.

Jag har alltid tyckt att jag har känt min diabetes väldigt bra och haft koll på läget, men det har definitivt förändrats nu sedan jag blev gravid. Det har nästan blivit som en annan sjukdom där jag inte kan tillgodoräkna mig allt jag har trott mig veta om hur min kropp fungerar. Man blir väldigt ödmjuk inför att kroppen skapar ett nytt liv och det är spännande att följa vad som händer.

Ganska tidigt märkte jag att glukosnivåerna kan skifta drastiskt från den ena dagen till den andra. Jag måste optimera och justera doserna mycket oftare, och jag behöver mer insulin eftersom kroppen inte svarar på samma sätt längre. Under några veckor i början av graviditeten mådde jag konstant lite illa och jag som inte alls är kräsen i vanliga fall blev plötsligt ”picky” med kosten. Jag var inte särskilt sugen på mat över huvud taget, vilket gjorde det jättesvårt att hålla blodsockret stabilt. Det jag hade planerat att äta var kanske just då det sista jag kunde tänka mig. Samtidigt behövde jag äta för att inte må dåligt åt andra hållet, av för låga glukosnivåer.

Även om det är utmanande att hantera har jag ändå kunnat leva i stort sett som vanligt. Jag tror att det är mycket tack vare mina hjälpmedel – att jag har en sensor och en insulinpump som pratar med varandra. De kan lösa saker tillsammans på ett mer automatiskt sätt, så jag behöver inte ta besluten själv alla gånger. FreeStyle Libre 3 Plus-sensorn hjälper mig att vara proaktiv och säger till pumpen om jag till exempel är på väg att bli låg. Samarbetet mellan dem är guld värt och bidrog till att jag hade bra förutsättningar när jag gick in i graviditeten. Ju bättre glukosvärden och HbA1c man har innan, desto bättre förutsättningar har man att bli gravid och att må bra och få det att funka under graviditeten.

Jag är inte en orolig person, utan jag förlitar mig på att om det händer någonting så finns det hjälp att få. Och jag förväntas inte kunna bära allt det här ansvaret helt själv. Jag är inskriven hos specialistmödravården, så medan jag är gravid får jag också min diabetesvård där. Det kan ju bli lite flängigt med alla kontroller och extra ultraljud, men jag är verkligen jättetacksam för det stödet. Jag känner mig väl omhändertagen och försöker utnyttja de tillfällen jag får med barnmorska och specialistläkare till att ställa frågor som gör att jag kan känna mig lugn och förberedd.

Min inställning till sjukdomen och hur jag låter den påverka mig är nog ganska sund. Det är såklart individuellt beroende på hur man mår i sin sjukdom. Den kan verkligen begränsa dig, men sedan tror jag att man till viss del kan välja att begränsa sig själv för att man tror att sjukdomen kräver det. Idag finns det ju jättebra hjälpmedel som gör att jag i mindre och mindre utsträckning ser hinder. Så om du funderar på att skaffa barn är mitt tips att inte vara rädd. Våga köra, men våga också ta hjälp – prata med sjukvården och fråga vilket stöd du kan få. Det ska inte stoppa dig att du har diabetes.